fan, fan, fan... borde ju kunna erkänna för mig själv att jag också har känslor och kan bli ledsen, inte va så jävla stark hela tiden...fast det handlar mest om att jag en gång i tiden sa till mig själv att ingen skulle få mig ledsen. Har ju fattat att det kommer in människor i ens liv, som kommer göra just detta, det är oundvikligt om man inte ska bli en surkärring som inte vågar släppa in folk in på livet, sån vill jag aldrig bli...
men så är jag ju så jävla stolt, kan ju inte knappt erkänna för mig själv och defenetivt inte för någon annan att någon har gjort mig ledsen, jag e ju tuffa sofie!
tycker det känns så patetiskt att bara ringa någon vän och buuuhuuu stackars mig när det igentligen bara handlar om en liten skitsak, fan folk svälter ihjäl och här sitter jag med jävla Ilands problem, lixom get over it sofie, det e bara gay, livet går ju vidare lägg av o va patetisk...fan kan jag inte bara låta mig själv va ledsen för skitsaker, måste något riktigt hemskt hända för att jag ska få lov att vara ledsen?
Det gör ju ont, det känns ju, går ju inte att ignorera, jag försöker, vet att det går över, det gör det alltid, men innan det går över kan jag inte bara tillåta mig själv några patetiska tårar...Är rädd för för att om jag visar någon att jag är ledsen att den personen ska säga, såja sofie, det är ingen fara, det går över, ryck upp dig, såja tårka tårarna..
behöver någon som kramar om mig och säger "bra sofie ut med det, du har rätt att va ledsen, grååååt med allt vad du har,gråååt det är jättesynd om dig" torka inte tårarna låt dom rinna", för jag verkar ju tydligen inte fatta detta själv..aaahhh!!!
så det är så här det känns utan mur? Hit med murbruk och dom jävla tegelstenarna

fan va mycket ordbajs detta blev